Som jag skrev i min senaste uppdatering kring graviditeten har jag passerat BF med mer än en vecka, 11 dagar för att vara exakt. I skrivande stund befinner jag mig alltså i vecka 41+3 (om någon timma 41+4). Att gå in i vecka 42 var verkligen tungt mentalt, något jag inte alls var förberedd på. Här kommer min sista uppdatering av denna graviditet, en väldigt LÅNG, naken och ärlig sådan. Nästa gång jag skriver på temat hoppas jag att det är min förlossningsberättelse ni får läsa…
Vad har hänt senaste veckan? Vi har varit och gjort ett ultraljud och imorse hade vi vårt sista besök hos barnmorskan innan bebisen är här. Vi har fått tid för igångsättning på lördag om hon inte kommit innan dess. I övrigt har vi nog testat allt för att försöka få det att dra igång utan framsteg.
Hur mår bebis? Bebis verkar uppenbarligen fortsatt trivas i magen. Av ultraljudet att dömma uppskattas hon till ca 3400 gram, jag har bra med fostervatten och flödet från moderkaken via navelsträngen är fortsatt bra. Vår ultraljudsläkare sa att man kunde se skugga av hennes HÅR! Hur häftigt?
Lilla skruttan <3
Å kroppen? Jag tror (?) att slemproppen gick i söndags kväll (41+1) men ännu har jag inga regelbundna smärtsamma sammandragningar. Jag har sammandragningar, magen blir verkligen stenhård, men de gör inte ont. Vissa sammandragningar känns lite som molande mensvärk men de är som sagt få och inte regelbundna. Hos barnmorskan imorse prövade vi efter lite tjat att göra en hinnsvepning men precis som vår barnmorska misstänkte gick det inte. Däremot var tappen mjuk vilket ändå känns positivt. Jag försöker acceptera att kroppen inte är redo än och så länge jag och bebis mår bra försöka ta det med ro. Nu har vi som sagt ett (nytt hehe) datum att förhålla oss till. Jag hade såklart önskat slippa igångsättning och att kroppen fick komma igång naturligt, men jag försöker tänka att det även finns fördelar med igångsättning. Det är faktiskt många av er som hört av er och berättat om era positiva upplevelser. Tack snälla för det! Jag är om sanningen ska fram helt hänförd och rörd över all den pepp och kärlek jag fått sista dagarna. Ni är så fina. Samtidigt gör jag mitt bästa för att stänga ute de (få men ack så svidande) negativa kommentarer om igångsättning och ”upplysningar” kring risker med att gå över tiden jag fått. Jag förstår (vill tro) att folk inte menar något illa utan vill väl, men det blir inte lättare för mig att hantera oro och alla känslor med dessa kommentarer hängandes över mig. Jag måste acceptera läget och lita på vården. Jag räknas inte som överburen utan som min barnmorska sa så är det normalt och väldigt vanligt att föda +/- 2 veckor från BF.
Skillnad mot veckan innan? Det har varit en känslomässig berg och dalbana senaste dagarna. När jag gick in i vecka 42 i lördags bröt jag ihop fullständigt. Från ingenstans. Visst har jag väl känt av hormonpåslaget och alla känslor under graviditeten, men sista dagarna har varit extrema. Jag är så nära till gråt precis hela tiden samtidigt som jag har svårt att sätta fingret på varför jag tycker att det är så jobbigt. Luften gick nog helt enkelt ur mig och en känsla av uppgivenhet infann sig. Jag har i så många dagar (veckor) laddat och tänkt att idag kanske det händer, men gått och lagt mig besviken för att inget startat men ändå hoppats på att inatt kanske det börjar, för att vakna besviken, men laddat om igen och tänkt att idag är det dags osv osv. Jag kände till slut att jag helt enkelt inte längre orkade ladda om för att ännu en gång bli besviken. Istället kändes det hopplöst och samtidigt blev jag rädd för mina egna känslor att jag inte längre kunde känna entusiasm eller hade energi att ladda för förlossningen. Jag som tidigare varit så förväntansfull kände mig bara helt tömd på energi. I lördags grät jag hela dagen tills Jossan ringde och peppade och fick mig på andra tankar. Jag tror att hela situationen med att vi är i karantän och varit det i några veckor nu gör det ännu lite jobbigare för det är förbaskat svårt att få dagarna att gå och att tänka på något annat. Vi träffar inga vänner eller familj, kan inte spontant sticka ner på Ica och handla det vi är sugna på, inte sitta på en solig uteservering och äta lunch eller unna oss någon härlig ansiktsbehandling eller manikyr eller något annat som det tipsas om i forum och appar att man ska göra sista tiden innan bebis. Jag vill verkligen inte klaga, för jag vet att många har det värre, men jag försöker bara ge er en ärlig bild av hur det känns just nu. Kanske kan det vara en tröst för någon i samma sits. Jag har haft tur som haft en okomplicerad gravid-resa hittills, men just nu ska jag verkligen inte sticka under stolen med att det är tufft (tungt!) fysiskt och framförallt psykiskt. Efter ett råd/samtal från världens finaste Sanne har jag nu landat i att det är helt ok att inte känna mig peppad och vara på tårna nu. När de väl drar igång – oavsett om det sker naturligt eller med igångsättning så kommer jag hitta tillbaka till känslan och energin. Jag måste bara lita på min kropp. Nu fokuserar jag istället på att vila upp mig och att vi senast på lördag (!) vet att vi kommer åka till förlossningen. Precis som jag skrev sist – vi har aldrig tidigare varit så nära att träffa vår DOTTER som exakt precis NU. Och till er som är i samma sits vill jag bara skicka lite pepp och kärlek, jag vet hur det känns och det är helt okej och fullt normalt att känna uppgivenhet, oro eller just det du känner.
I lördags läste jag för första gången vad mina fina vänner skrivit till mig och bebis i den här boken som jag fick på min baby shower. Jag har hela tiden känt att jag velat ”spara” den, precis som att jag visste att det skulle komma en sådan dag som i lördags då allt kändes mörkt. Wow vilka kvinnor jag har i mitt liv. Tacksam!
Här kan ni läsa mer:
Gravid vecka 41
