Hej vänner! I skrivande stund sitter jag under ett parasoll med sanden under fötterna och med min lilla dotter sovandes i vagnen bredvid. Våra vänners tvillingdöttrar bygger sandslott i vattenbrynet och snart är det dags för ännu ett svalkande dopp i det salta havet. Vi har precis avnjutit en lång lunch på den lokala lilla strandrestaurangen dit nästan inga turister hittar. Här är menyn och det som serveras genuint. Aiolin är den bästa jag smakat och deras Gambas al ajillo är något utöver det vanliga. Jag är så otroligt tacksam och glad för att jag och min familj får den här tiden tillsammans och att få dela den med vänner och familj är så fint. Jag älskar att se hur Sigrid redan nu knyter band till andra vuxna (och barn). Band som jag vet kommer hålla livet ut. Här är livet enkelt. Och både vi och barnen har det så bra. 
Här om dagen skrev jag om vikten av att ha tillit till livet, något jag själv har arbetat med MYCKET senaste åren. Förr härjade mina katastroftankar fritt. Jag resonerade så att det var bättre att tänka det värsta, för att minimera risken att bli besviken. Jag stålsatte mig för att jag var så förbannat rädd för att saker och ting inte skulle bli precis som jag hoppades. Jag oroade mig för saker som aldrig inträffade och la således enormt mycket energi på sådant som låg utanför min kontroll. Jag planerade både mina dagar och min framtid i minsta detalj. Genom åren har jag som sagt blivit betydligt bättre på att vara i nuet lita på universum. I mångt och mycket får magkänslan styra. Jag har lärt mig att livet blir mycket härligare om man försöker släppa på kontrollen och inte planerar allt i detalj. Dessutom kan det öppna upp för oväntade oplanerade händelser i livet. Likt Björn Natthiko Lindeblad (har ni inte läst ”Jag kan ha fel” – gör det!) så väljer jag att kalla dessa för små mirakel.
I förra veckan dök det upp just en sådan händelse, en möjlighet som var omöjlig att låta passera. I viss mån låg utfallet utanför min kontroll, så det enda jag kunde göra var att luta mig tillbaka och våga lita på processen. Så här i efterhand när alla bitar äntligen fallit på plats känns det som att allt var förutbestämt. Och jag är också så glad att jag vågade ha tillit till att det som skulle ske, är det som tillslut också skedde. Imorgon tänkte jag att också ni ska få veta vad som hänt…
