En regning vårdag för nästan precis två år sedan klev jag in i huset för första gången. Det var visningssöndag och jag och min sambo var med som smakråd till våra vänner som letade hus. De hade tittat på villor i flera olika områden, men just den här söndagen befann vi oss i Nacka, ett område som vi förespråkade eftersom att vi själva visste att det var här vi ville bosätta oss i framtiden och såklart ville ha dem nära.

Från gatan var huset lite intetsägande men så fort vi steg in genom ytterdörren slogs jag omedelbart av rymden och ljusinsläppet. Takhöjden vad något extra. Utanför de stora panoramafönsterna i vardagsrummet som suddade ut gränsen mellan ute och inne tornade grönskande träd upp sig. Naturen kändes nära. Mäklaren hade tänt en sprakande brasa som som spred värme och en känsla av hemtrevnad. Trots att hemmet då kändes aningen övermöblerat och att ytskikten var något slitna så var det lätt att se husets potential. Jag gillade verkligen planlösningen med en social nedervåning medan de mer privata rummen återfanns en trapp upp.

På baksidan av huset där det utlovades kvällssol fanns ett trädäck med plats för en stort matgrupp och lite längre ned på tomten ett utespa. Allt inbäddat i grönska. Även fast sommaren där och då kändes långt bort och att regnet hängde över oss var det lätt att föreställa sig hur poolområdet i skyddat söderläge med sol från morgon till tidig kväll skulle bjuda in till sol, lek och bad under varma sommardagar.

Jag minns att jag den där söndagen för snart två år sedan, trots att jag mentalt var mil ifrån att själv lämna stan för hus, drömskt tänkte att tänk om vi skulle kunna bo så här i framtiden med våra barn. En dröm som då kändes väldigt långt bort, men som nu håller på att gå i uppfyllelse. Från och med i juni är vi Nackabor och flyttar in i just den där villan som jag redan när jag klev in där första gången föll handlöst för.

♥