Tack för alla era lyckönskningar och varma gratulationer till graviditeten! Det har varit så mysigt att läsa dem under helgen. För jag läser varenda kommentar både här och på instagram och det värmer så ska ni veta.

När jag plussade <3

Jag har inte för avsikt att fortsättningsvis bara skriva om graviditet, förlossning och vår lilla bebis (även om jag skulle kunna fylla en hel blogg bara om det eftersom det är så himla kul och känns som hela mitt liv just nu). Istället kommer det här att fortsätta vara en inredningsblogg där jag bjuder på inspiration, inredningstips, bilder från vårt hem och vår renovering, vackra hem till salu och ett och annat budget-tips. Men jag tänker att min vardag ska få ta lite mer plats i bloggen igen, nu när jag kan vara mer öppen med er om den och det största som hänt i mitt liv – att det växer ett litet liv i mig! Sen tänker jag att en del saker går hand i hand – till exempel hur vi tänkt inreda barnkammaren. Det är så jag känner just nu i alla fall, sedan får framtiden visa vad jag känner när bebis är här.

För att det ska bli lättare för dig som faktiskt är intresserad av att läsa om och följa graviditeten och enkelt vill hitta just de inläggen har jag gjort en ny kategori – Bebis 2021. Ni andra får helt enkelt skrolla förbi.

Vår lilla bebis på rutinultraljudet. Fortfarande ofattbart att denna lilla älskling ligger och sprattlar i min mage!

De första tre månaderna av graviditeten var otroligt tuffa, både fysiskt och psykiskt. Mer om det en annan gång, men jag kan säga att jag helt klart hade romantiserat det här med att vara gravid. Missförstå mig rätt, det är den största gåvan, men att jag skulle må så här hade jag inte riktigt kalkylerat med. Så här i efterhand vet jag knappt hur jag klarade av att leverera på jobbet under den här perioden.

Jag vet att somliga av er har lagt märke till min frånvaro på sociala medier, framförallt på bloggen. En del har av kommentarerna att döma varit lite små sura för att jag inte kunnat leva upp till det bloggen brukade vara, medan andra uttryckt oro för mig (hur fina är ni inte?) och någon misstänkte till och med graviditet (är det fler som gjort det?). Oavsett vilket hoppas jag att ni nu förstår varför det varit tyst här. Egentligen ville jag bara berätta för er med det samma, men samtidigt visste jag att jag inte ville berätta på jobbet för tidigt och jag kände så starkt att jag (och min fästman) behövde och ville landa i detta själva innan hela världen skulle få veta.

Nu är den lilla kulan svår att dölja. Till och med under stora koftor som jag levt i hela hösten.

Kanske har ni några frågor om graviditeten och det som komma skall redan nu? Kommentera gärna så lovar jag att svara på (nästan) allt!

Sammanfattningsvis vill jag återigen säga tack, från både mig och min kärlek. Det är med enorm glädje och tacksamhet, men också ödmjukhet vi förbereder oss för vår livs största uppgift – att bli föräldrar.