Jag förstår att ni undrar var jag tagit vägen och ni har säkert märkt att jag inte riktigt har varit mig själv senaste tiden. Jag har haft ett par riktigt påfrestande veckor (eller är det månader?) på jobbet. Jag är trött. Helt slutkörd om jag ska vara ärlig. Jag saknar mina vänner, jag saknar att sova 8 eller åtminstone 7 h per natt, jag saknar att träna eller ens hinna ta en promenad, jag saknar mina sociala medier och Er! Jag börjar se ljuset i tunneln och sommarsemestern har nog aldrig kommit mer lägligt.

Samtidigt är världen i brand. Den fruktansvärda händelse som orsakade George Floyds död är helt omöjlig att inte reagera på. Hur kan det få ske år 2020? Jag är nog inte ensam om att att känna och tänka massor. Jag som är född vit i Sverige en trygg kärnfamilj är enormt privilegierad och jag kommer aldrig att kunna förstå hur många tillfällen i livet som hade sett annorlunda ut om jag inte hade föds vit. Framförallt kommer jag aldrig förstå hur de som föddes med en annan hudfärg varje dag får kämpa. Något jag säkert vet är att det är fel, såklart. Hela mitt väsen skriker det – det är inte rätt att vissa har fördelar på grund av färgen på huden. Det är åt helvete fel. Den fritid jag haft under veckan har jag ägnat åt att försökt att bilda mig. Jag har känt att jag vill ge plats till andra röster, röster som känts viktigare än min i dessa tider. Samtidigt äter det dåliga samvetet upp mig inifrån. Ska jag vara helt ärlig har jag också känt att det känns svårt att prata om det här, men jag inser att min röst och mitt ställningstagande visst spelar roll. Det gör allas. Att vara en anti-rasist är inte bara att “inte vara rasist”. Det är att stå upp, ta ställning och framförallt förstå skyldigheten i att utbilda sig själv och vara källkritisk.