Den senaste veckans utveckling i världen med anledning av Corona-viruset har nog påverkat de flesta på ett eller annat sätt, om inte annat psykiskt. Jag känner såklart extra för alla dom som förlorat närstående och vill ge all kärlek till all fantastisk vårdpersonal som kämpar på. Ni är hjältar! <3 

Några av er har uttryckt att ni anser att jag är skyldig er en förklaring med anledning av att jag för en vecka sedan åkte till USA med familjen och ett stort sällskap med vänner till oss för att fira min pappa som fyllt 60 år, en resa vi planerat i två år. Innan avresa följde vi noga utvecklingen och lyssnade på myndigheter och regeringens rekommendationer och gjorde bedömningen att det var ok att åka på vår resa.

Väl i USA så exalerade läget i Sverige (och världen) och jag tror fler och fler Svenskar inklusive regeringen och myndigheter (och vi, säkert många av er?) började förstå allvaret i denna situation.

Några dygn där efter stängde Trump gränsen för Européer och vi har sedan dess suttit otaliga timmar i telefonköer till SAS och försäkringsbolag för att försöka ta oss hem till Sverige från USA. Jag har haft väldigt mycket ångest. Så här i efterhand skulle vi såklart aldrig ha åkt. Men det är lätt att vara efterklok.

Det är inte lätt att veta vad man ska tro eller vem man ska lyssna på i sådana har situationer. Fakta går i sär, likväl som rykten utan grund sprids som en löpeld. Så här i efterhand var det självklart dumt att vi åkte men där och då lyssnade vi på det som befälhavarna i Sverige sa och som vi trodde var rätt.

Är någon av er osäkra på hur ni ska agera i dessa tider finns riktlinjer från Folkhälsomyndigheten att läsa HÄR och UD HÄR.

Jag hoppas ni förstår att mitt prio dessa dagar inte har varit sociala medier eller att besvara den kritik några av er riktat åt mig utan att hitta ett sätt att komma hem i enlighet med UDs rekommendationer innan fler landsgränser stängs.

Jag tar verkligen åt mig av er kritik. Jag är bara människa som gör mitt bästa. Ibland gör jag fel. Jag är inte perfekt, tyvärr.