Sensommarluften var hög och klar och i magen bubblade det av förväntan. Höstterminen låg framför mig. En ny vardag väntade för mig och min familj. Min dotter skulle börja på förskolan och jag skulle gå tillbaka till mitt jobb efter nästan ett och ett halvt års föräldraledighet. Samtidigt som det var en sorg att den eran var över, att min lilla bebis plötsligt blivit en liten tjej, så välkomnande jag hösten med stor nyfikenhet och tillit. Jag längtade tillbaka till kontoret och mina kollegor, intellektuella samtal, kreativitet, att få dricka varmt kaffe, äta lunch ostört och till nya rutiner. Men den här hösten började inte som jag hade hoppats på. Inte alls om sanningen ska fram.
Senaste veckorna har varit omvälvande på så många plan. Jag har känt mig både skör, lättad, uppgiven och besviken. Tyvärr har jag också känt att sociala medier har triggat och att klimatet på instagram gjort mig ledsen.
Utan att bli privat med hänsyn till människor i min närhet kan jag säga att senaste tidens händelser i kombination med ett nytt typ av livspussel gjort att jag har känt att jag har behövt skärma av och grunda mig. Lägga bort telefonen så fort jag kommit hem från jobbet och istället krama familjen och vara helt närvarande. Strunta i en överfull mail och accptera att det är okej att försvinna en stund, att ta en liten paus, bryta ihop, hinna andas och vänta på att orken ska komma tillbaka och lusten att inspirera väckas igen.
Jag har med åren lärt mig att jag varken kan planera eller stålsätta mig för allt, att livet händer. Ofta oväntat, oavsett om det rör sig om positiva eller negativa händelser. Allt är föränderligt. Och jag vet att det kommer att blir bra tillslut. Universum har en plan för oss alla. This too shall pass.
Med det sagt vill jag dels förklara min frånvaro men framförallt påminna om att alla du möter, oavsett om det är på sociala medier eller i verkliga livet, utkämpar en kamp som du inte vet någonting om. Var snäll. Alltid.
